japp, idag har jag röstat inför eu-valet. på skolan, vilket innebär att jag kan rösta två ggr. eleverna hade på samhällen fått göra egna presentationer för partier som deltar i eu-valet, och sen skulle övriga skolan rösta. spännande och superrolig idé! jag var dessutom mycket tacksam eftersom jag är skrämmande dåligt insatt i eu-valet och partierna.... men, det är kanske inte så konstigt med tanke på hur den här terminen har varit, som dessutom lider mot sitt slut. och det känns i både kropp och knopp!!!! ingen kan ana hur mycket jag längtar till nästa fredag!! 
jag har iof sig fortfarande en vfu vecka framför mig efter det, men ingen mer skola. missförstå mig inte, jag tycker det är super! men är så trött så trött. en av mina elever frågade mig idag hur mina sovvanor är och att jag nog inte sover så mycket med tanke på mina påsar under ögonen. tack för den! så jag är i stort behov av semester faktiskt. kan jag i ärlighetens namn säga. 
nu ska jag bara försöka avsluta min portfolio här.
vet faktiskt inte om jag kommer skriva något mer i den här bloggen. vi får se. det kan bli det sista inlägget.

fortfarande speaking och redovisningar i "mina" klasser! har en extra vecka vfu den här veckan innan avfärd mot norrland och den sista inneveckan i härnösand. kommer bli ett tråkigt farväl till en hel del av mina studiekamrater som jag alltid har sett fram emot att träffa. tanken att det kan bli sista gången vi ses vill jag inte tänka på. jag tycker inte om att tänka i sådana banor, usch och fy!

i en av klasserna som min handledare har i svenska håller de på med redovisningar av en artikelanalys som de har jobbat med i flera veckor. förra veckan gjorde 2 av 5 sin redovisning, idag gjorde 5 av 5 varav 1 fick ett godkänt. resten fick IG. skrämmande vad jobbigt och frustrerande det kan vara som lärare ibland när det framgår så klart vad eleverna prioriterar, eller snarare vad de INTE prioriterar. där finns så mycket att jobba med. 

lite senare på eftermiddagen hade ett samtal med en elev som läser engelska c för en annan lärare och är missnöjd med sitt betyg. en elev som, kan vi säga, inte mår så bra. prestationssjuk skulle jag vilja kalla det. extremt kontrollbehov. anorexia eller någon annan ätstörning, och en ständig strävan efter MVG. en snabb analys efter en timme. så fruktansvärt tragiskt. jag blir så ledsen av att se det. 

här har ni tecken på två situationer som verkligen skiljer sig från varandra. extremiteter åt båda hållen. varför kan inte de elever som inte orkar försöka tänka lite framåt, hur det kommer gå lite senare, efter gymnasiet om de får IG i alla ämnen och skolkar mer än de är i skolan? och varför kan inte elever som kräver så mycket av sig själva att de blir dödligt sjuka på kuppen inse att det finns annat också? ett liv utanför skolan? 
såna här problem kan man inte lösa som lärare tyvärr. det krävs djupare kunskaper än så. psykologiska kunskaper. det värsta är bara den känslan av maktlöshet som sveper in i mig och lämnar ett stort tomrum. men det är även stunder som dessa som får mig att inse att jag har valt rätt som valt läraryrket. 
idag har det varit sista vfu-dagen för de flesta. inte för mig, då jag gör förstärkt vfu på samma skola och ska spendera iaf två veckor till där innan sommarlovet börjar. och det ser jag fram emot. om det vore så att det här hade varit min sista dag hade jag varit mycket vemodig, så pass bra trivs jag. 
så, min utvärdering sparas till nästa vecka när det finns mer tid. idag hade vi till exempel planerat en fika utanför skolans dörrar jag och min handledare då det fanns ett hål på tre timmar och skolan ligger centralt. inte då. när en ele
v som behöver extra stöd i engelska b kom för att få tillfälle att göra om en del blev håltimmen helt plötsligt en 10 minuters paus med ytterligare avbrott för min handledare innan nästa lektion satte fart. hon frågade mig vid ett tillfä
lle vad jag tyckte om den här dagen och tempot, och ja, den har varit ett typiskt exempel på hur en lärare anstränger sig för att göra yttersta möjliga för sina elever så de ska få så många möjligheter som möjligt för att klara sina kurser. och det är vad yrket går ut på, och det är bra mycket mer värt än en fika. som ändå hanns m
ed, efter arbetstid och istället för en kaffe elle
r té ledde till en öl i strålande sol. bättre! en jämförelse med utvärdering kanske jag kan göra med den ölen, och i så fall borde det bli ett bra betyg!

för att lägga in några pedagogiska tankar i detta inlägg i övrigt, så kan jag meddela att det var med stor förtjusning jag idag slog upp tidningen och läste en artikel att en närliggande kommun till malmö ska införa bärbara datorer till sina elever, och att jag även spenderat dagen med att läsa in mig på de fackliga lärartidningar som
 kommer hem i brevlådan men som jag pga skola och praktik inte hunnit med, idag har uppdaterat mig i. i ett nummer fr april i lärarnas tidning var nästan hela ägnat åt digitala redskap och presenterade det faktum att vi i sverige inte ALLS är så ledande på den fronten som vi gärna vill tro. det borde öppna ögonen för
 skolverket och regeringen, och även alla skolledare ute i landet, att gör något nu! vi måste utveckla lärandet och se till fördelar med digital lärande istället för nackdelar. för fördelarna är desto fler, och nackdelar blir det om man låter det bli så, inte annars. anledningen till att detta ämne ligger mig varmt om hjärtat är att det var precis vad vår uppsats handlade om, som vi även fått betyg i nu, ett MKT gott sådant kanske jag ska tillägga. och här, på min blogg om någonstans finns det utrymme för mig att glänsa! det ä
r även intressant att se hur man genom att vara engagerad och brinna för något kan inspirera andra. häromdagen när jag presenterade vårt examensarbete via powerpoint som jag nämnt tidigare, blev nämligen en av lärarna så inspirerad så han har redan börjat med planering för sina italienska kurser till hösten. och ja, genom att använda digitala redskap!! underbart.

nu, trevlig helg med allt vad det innebär. för mig forts
ätter firandet av ett strålande examensarbete och 
glädjen av att nå fram till åtminstone någon! 
speaking i nationella provet fortsätter. eleverna bockas av på löpande band, med mycket varierade resultat. idag blev det många VG:n, jippie, och en hel del IG:n tyvärr. 
har även fått till den sista intervjun på skolan, och jag blir mer och mer övertygad om att den här skolan är den av de jag varit på hittills som funkar allra bäst, och där de anställda verkligen är nöjda med sin arbetsplats. givetvis finns det alltid saker som kunde vara bättre, men på vilken arbetsplats är det inte så?

ett problem som jag däremot har stött på är det här med utvecklingssamtal. min handledares mentorselever har inte uttryckt några direkta önskemål om utvecklingssamtal, och det finns således inte så många att kunna delta på. utöver det måste ju eleven och förälder o
ckså godkänna min närvaro. har eventuellt ett på g, men om de säger nej till mig, vad gör jag då undrar jag? i vår handledning så är det ett måste att ha närvarat på minst ett utvecklingssamtal under våren, men jag undrar om lärarna på vår utbildning har tänkt på det faktum att eleverna faktiskt har rätt att säga nej till att en kandidat deltar. eller, ska man inte ens be om lov? givetvis vill jag ju delta på något, men om det inte blir aktuellt, blir jag då underkänd på kursen? hade varit intressant att veta om de har reflekterat över detta. 
har även tänkt på att våra bloggar som vi nu skriver i sig kanske blir en slags utvärdering för lärarna på kursen, eftersom de läser bloggarna. och åtminstone jag har väl tagit upp en och annan sak som jag ifrågasätter med kursen?  och hur kan det påverka mitt betyg tro???
har i helgen tänkt på en hel del olika saker jag vill ta upp här och skriva om. inte angående melodifestivalen, jag droppar det nu :)
det gällde om jag nu minns rätt först en av debattartiklarna i sydsvenskan häromdagen, gällande rosengård. även ni som bor i norrland har hört talas om rosengård, och de flesta säger ordet med en viss spänning och lite skräck i rösten. som att det vore high chaparall eller maffiosos på sicilien det gäller. det värsta är att det pågår här, i vårt demokratiska och integrerade samhälle, inte alls långt från där jag bor. och ja, jag var nu ironisk gällande demokrati och integration. artikeln var skriven av laid bouakaz, forskare vid malmö högskolas lärarutbildning. 

bouakaz menade på att de ungdomar som bor i rosengård inte har någon kulturell tillhörighet då de är uppvuxna i ett svenskt samhälle, men lever i segregerade områden med en bakgrund som har sina rötter från ett annat land. de blir identitetslösa och förvirrade, vilket leder till att dessa ungdomar konstant kämpar för att hitta någonstans där de hör hemma, en identitet. vi som land har ännu inte uppfunnit de pedagogiska medel som skulle kunna hjälpa dessa vilsna ungdomar, och det stora problemet som tas upp i artikeln är att de människor som tillsatts för att lösa problemen i rosengård samtliga har svenskklingande namn. vilket jag direkt ser som ett problem, en ekvation som aldrig kan lösas, då dessa människor förmodligen inte alls kan relatera till de problem som människorna i rosengård har. 
han fortsätter... dagens invandrare ska erbjudas full delaktighet i vårt samhälle, men bouakaz menar på att ungdomarna som bor i rosengård bjuds in till dessa som ska vidta åtgärder för vad som pågår, och låter dem berätta vad som sker och hur det verkligen går till. de blir alltså en motsvarighet till "läromedel". men sen, när åtgärder ska vidtas och de ska planera för det, då är det de svenska pamparna som tar över. rimmar inte det lite illa? borde inte vuxna människor med liknande erfarenheter och bakgrund som dessa ungdomar som vandaliserar och protesterar mot sin livssituation få vara med i arbetet? debatten går kring detta, att de åtgärder som nu vidtas inte tas på allvar just på grund av att de som arbetar med det inte har någon relation till ämnet. och jag är helt inne på samma spår, ser precis vad han menar och tycker att det är fel. 

för att försöka knyta detta till ungdomar som jag möter dagligen under praktik, så kan jag meddela att de här eleverna är så medvetna om vad människor tänker om rosengård och de som lever där. de packas ihop i en bunt, på samma sätt som svenskar har en tendens att dra alla zigenare över en kam. "mina" elever fick i läxa en dag att skriva om sig själva i ett personligt brev till mig. 
en av killarna som skrev till mig berättade att han bor i rosengård. han påpekade också att han inte lyssnar på hiphop och rap även fast han bor i rosengård. med andra ord, rent översatt, så antog han att jag skulle tänka vissa saker om honom den sekund han berättat för mig att han bor i rosengård. tycker ni inte att det är lite skrämmande, hur han redan vid 16 årsålder är så medveten om vilken stämpel vårt samhälle sätter på honom, bara för att han har en särskild adress och ett annat ursprung än det svenska?  
länk hittar ni här!  http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article432258/quotInvolvera-invandrarnaquot.html

okej. nu har jag fått ur mig det. det var ju en till sak jag tänkte skriva om, men jag tror vi suger på den karamellen lite till. ni har fått tillräckligt att bita i för ett tag. tyck gärna till! 
i skolan idag i alla fall har vi fortsatt med nationella och lyssnat på redovisningar. mycket givande, allra helst när jag märker att jag faktiskt bedömer ganska lika min handledare nu. jag har med andra ord lärt mig massor! 

pablo the great, ja det är en av mina håriga små killar, ni ser honom på en bild till vänster. han var öppningsnumret på min powerpoint presentation som jag idag har gjort och redovisat vår uppsats. redovisningen fick inte ta mer än 20 minuter står det i anvisningarna. nu ledde den till så intressanta diskussioner så den tog snarare 40 minuter. jag antar att det är okej? :) 

(MATTIAS! jag kom på här att du ställt en fråga i en kommentar som jag inte har svarat på. JA! eleverna här är annorlunda än de jag tidigare mött i mindre norrländska städer. där upplever jag dem yngre och omognare än härnere. här lever de i ett hårdare klimat, och det märks.) 
har jag faktiskt tänkt idag. inte för att jag har det tråkigt, men jag är fortfarande trött och halvsjuk. är ganska säker på att jag nu har vunnit över grissjukan! 
idag var det återigen redovisningar på litteraturprojekt. kanske inte skrev det igår, eller kanske? torsdag och fredag har iaf tillägnats massvis med bedömningar. spännande och se, och intressant vad duktiga vissa elever är och hur de anstränger sig, medan andra som har potential inte lägger två strån i kors. 
har inte haft så många pedagogiska funderingar att reflektera över här på bloggen idag. har fått en hel del gjort då jag när jag hade lite tid över satt och pillade med min powerpoint presentation som ska redovisas för språkgruppen på måndag. det blir spännande, har aldrig i mitt liv hittills gjort en egen powerpoint, och jag tycker det är så kul!!! har suttit och pillat och petat och ändrat och donat hur mkt som helst. måste fortsätta i helgen, men det är ett rent nöje. 
i övrigt har jag tillsammans med en vän reflekterat lite över hur ungdomarna klär sig i dag, och återigen tänkt tillbaka på min egen gymnasietid. hur såg vi ut? var vi lika utmärkande? det är riktigt fascinerande hur modet svänger, och hur det attackerar såna folkmassor. för det är faktiskt det det gör, åtminstone i de åldrarna. de flesta tjejer som är "modeintresserade" ser ju exakt likadana ut. ganska lustigt. och jag var förmodligen precis likadan själv. men det som verkligen förvånar mig är att jag tycks ha glömt bort det, och trodde aldrig att jag skulle göra det.
avslutningsvis måste jag bara få lägga in en åsikt här som inte alls har med skola och utbildning att göra, men det irriterar mig så kopiöst. denna masshysteri kring eurovisionsschlagern. va?!! varenda dag står det något i tidningarna om hon som ska tävla för sverige. jag trodde det ägde rum för minst en månad sen, när det var såna rubriker. men nej, tydligen inte. när är det egentligen? i augusti? och vad spelar det för roll? roligt för henne om hon vinner, men när något så banalt får mer utrymme än vad de flesta andra nyheter (som ÄR nyheter) får, då blir jag rädd för svenska medier. eller är det svenska folket jag ska vara rädd för? vilka kan jag skylla på och ställa till svars för att något så banalt som musiktävlingen som tappade sin status för 15 år sedan är löpsidematerial? ja, det var väl det hele. nu tar jag helg! tjillevippen
om det någonsin kommer att gå att undvika att inte jämföra elever när man bedömer? vi har diskuterat det på skolan, och funderat över varför vi fått lära oss hur det har varit innan, när man SKULLE jämföra elever, och bara hade visst många, g:n, vg:n osv. eller då kanske det var 1-5? hur som, det ska ju inte gå till på det viset längre. idag har jag haft lektion mellan 8-9, 12-13 och 16-17. ni kan ju räkna ut ganska snabbt att det blir många håltimmar där. till en början hade jag tänkt sitta och förbereda min power point presentation, samt skriva ner intervjun jag gjorde med rektorn igår. men nej, det hansn inte med. jag har suttit exakt hela dagen med elevernas uppsatser från nationella provet i engelska b. och j-ar i min lilla låda vad många det är!!! helt otroligt, inte undra på att de flesta språklärare är osynliga de här veckorna, och när jag väl ser dem springer de runt med paniken lysande i ögonen.
det har iaf återigen varit mkt lärorikt med den här rättningen. och samtidigt som en del elever är riktigt usla på att skriva har en del överraskat mig positivt. verkligen! jag har nämligen rättat deras hör- och läsförståelse också, vilket mer har speglat vad de presterar i klassrummet. men här, knappt ett enda misstag! och det är så himla roligt!!! jag har ju fått nöjet att umgås med de här eleverna nu under flera veckor under våren, och ser dem nästan som mina egna, så det gör det extra roligt.
igår hade jag även ett givande samtal med en elev som tar studenten om några veckor. och jag blir verkligen förvånad, återigen, över hur begränsade de tror att de måste vara över sin framtid. hon uttryckte sig som så att hon kommer sakna rutinerna som finns i skolan, att träffa sina kompisar osv. jag frågade om hon inte trodde att det skulle komma nya rutiner, och tänkte för mig själv, att vänta du så kommer du få se på rutiner....
men, det var högskola, "bil och sånt", och sen KANSKE fundera på att resa. jag berättade lite om min brokiga väg till där jag är idag och fick henne förhoppningsvis att inse hur pass många möjligheter hon har. hon blev även chockad när jag berättade att jag är 32 år och fortfarande gammal. för att citera: "shit asså, jag trodde aldrig du var 32 år! jag tänkte när jag såg dig att yes, här kommer äntligen en lärare som klär sig modernt och inte köper kläder på maxi".... och jag undrar fortfarande, tror hon att vi gör det när vi är 32 år gamla, eller när vi beslutar oss för att bli lärare?
som jag nämnde kanske här tidigare, men även till en kollega idag, ibland önskar jag verkligen att jag skulle kunna minnas hur jag tänkte och resonerade själv kring skola och ansvar när jag var 16-19 år?