påsken närmar sig sitt slut för i år. och glädjande nog för min del har jag faktiskt kunna njuta av den. var rädd ett tag att jag skulle behöva sitta inne med plugg hela påsken, men har faktiskt klarat mig bra! uppsatsen är ÄNTLIGEN inlämnad, och vi gjorde ett mycket bra jobb om jag får säga det själv. massor med uppskattning ska visas till min käre uppsatskamrat för hennes tålamod med mitt dåliga tålamod emellanåt. har en tendens att bli kort i tonen och "smått" irriterad när jag är trött, hungrig eller stressad. under de sista veckornas skrivande hände det rätt ofta att jag var både trött och stressad. inte hungrig så ofta eftersom jag var hemma och skrev och därmed hade konstant tillgång till mat. hur som! en eloge ska ges till min goda vännina som råkade befinna sig i närheten och därmed drabbas av mig. Hon visste i och för sig vad hon gav sig in på redan från början eftersom vi känner varandra rätt väl sen ett studieår i (inte så) fantastiska eltham utanför london ett gäng år tillbaka. men. nu är den inlämnad. och efter vecka 18 när vi responderat på den och förhoppningsvis fått den godkänd vill jag i ärlighetens namn inte se åt den på mycket länge.

i alla fall. den korta veckan som nu kommer med start i morgon ska jag göra extra praktik, och det är väl anledningen till att jag skriver här. det, och att jag har efter lata dagar i solen hos min käre mor + make i ystad fått ny energi och är riktigt taggad inför en ny vecka, innan jag beger mig upp till norrland på fredag. det känns lite motigt måste jag erkänna, eftersom våren härnere verkligen bjuder på det bästa vädret, med nästan 20 grader varmt och en fullkomlig explosion i blomster. att då färdas 100 mil uppåt känns inte så inspirerande, eftersom jag är ett stort fan av sol och värme, och inte lika stort av kyla och isvindar. men, sundsvall brukar också kunna bjuda på ett fantastiskt vårväder när det så vill, och om inte annat vet jag att jag kommer få förträffligt sällskap under de två veckor jag kommer vistas där, av både släkt och vänner.

inför morgondagen har jag suttit och rättat en del arbeten som "mina" elever gjort och jag har lite smått börjat fundera på gränser och hur jag som lärare visar var de ska gå gentemot eleverna. två av de klasser som jag har haft i engelska a fick en liten uppgift att skriva en presentation om sig själva i brevform, men med ett formellt språk. syftet med det var att se hur de kan hantera språket, om de kan skriva ett "formellt" brev, och samtidigt även en chans för mig att lära känna dem lite bättre, för det är viktigt för mig. vissa saker jag har fått veta var kanske lite för mycket information däremot. och då ställs jag inför frågan, var går gränsen för hur personlig jag kan vara tillbaka? det är svårt, allra helst när jag får ett brev från en 16årig kille som är vilsen, vilket är rätt naturligt, men berättar om hur han festar och slåss på helgerna. givetvis kommer en beskyddande roll fram i mig där jag vill ge honom förmaningar för att "komma på rätt köl", men jag inser ju också att det kan jag inte göra, för det är inte min roll. nu är det kanske relativt harmlöst, men om det hade varit annorlunda? var går gränsen för mitt agerande? när är det dags att säga ifrån, och kanske blanda in kurator osv... saker som kommer fram har ju berättats i förtroende, vilket gör att jag anser att det ska stanna där också. men, kanske inte alltid?
den här gången skrev jag till honom att det finns massor med andra sätt att njuta av livet, och att genom att "fånga dagen" som han själv beskrev det, så bör man inte hata så mycket, vilket han också uttryckte sig att han gjorde bland många andra saker. självklart kommer han inte lyssna på mig, men jag hoppas att han någon dag kommer minnas det här brevet, och inse att han har förändrats till det bättre.
i morgon it is!