riktigt så illa är det inte, men det går sannerligen väldigt fort. den här inledande veckan av vfu har inte varit riktigt lika intensiv för mig som tidigare period. kanske för att jag nu har lärt känna elever och lärare rätt så bra och haft så pass många lektioner så jag känner mig varm i kläderna. jag har även börjat använda lite olika strategier, och min llu:are nämnde idag att hon "gillar den stränga josefin" eh... ja jag vet inte om jag gör det riktigt, men ibland måste man ju ta i med hårdhandskarna lite. kanske överdrivet, så illa är det absolut inte. men det är så olika vem som är handledare också har jag märkt, vad dem tycker är ett bra lärande och inte. min llu:are är ung, har jobbat som lärare i fem år och är superduktig. hon är glad, rolig och skämtsam med sina elever, men även rätt så hård med dem och håller dem ganska kort. på det perfekta sättet tycker jag. därför har det varit extremt givande att ha henne som handledare.

 

idag fortsatte de nationella proven, och självklart, inte alls förvånande, var det en hel del elever som inte kom i tid och därmed inte fick göra sina prov. av dessa fanns en kille som jag igår lyssnade på när han utförde sin speaking-del, och som är en klar MVG-elev i engelska. killen var lite orolig över huruvida han nu skulle få betyg, om hans lärare hade något annat material att gå efter gällande speaking när betyg skulle sättas. på skolan jag är delar lärarna arbetsrum två och två, och denna elevs lärare delar rum med mig och min handledare. när eleven i ett försök att söka upp sin lärare så dröjde han sig kvar hos mig och vi hade ett långt samtal.  så fantastiska människor dessa ungdomar är, när de väl får tid och utrymme att öppna sig och visa sina personligheter!

jag har träffat killen flyktigt vid två tillfällen tidigare, och har hittills aldrig pratat med honom, så jag är fortfarande rätt förbluffad över hur han öppnade sig för mig. vi pratade om hans framtid, vad han hade för planer osv. och idag slog det mig återigen hur privilegierade och bortskämda vi svenskar är. vi tar för givet att världen ligger för våra fötter och att vi kan nå precis hur långt vi vill och få vad vi vill ha. med all rätt, för de möjligheterna bör finnas tycker jag. 

den här killen härstammar från ett annat land och kom hit som flykting i tidig ålder. han är ju svensk sen lång tid tillbaka, men segregeringen märks ändå så väl. han var inte medveten om att han kan börja läsa på universitetet i sverige när han är 45 om han vill. jag berättade för honom om hur det kan gå till när man läser vid universitetet och att jag alltid brukar rekommendera ungdomar jag träffar att göra något annat efter gymnasiet än att läsa vidare direkt. vi pratade om att resa, att studera utomlands, att bli stridspilot, backpacking, att jobba på grekiska öar osv. sånt som de flesta ungdomar i sverige är medvetna om. han berättade även för mig om hans hittills enda resa utomlands, när han tillsammans med sin mor och sina syskon återvände till sitt hemland för några år sedan. det verkade vara en rätt skräckfylld och omtumlande resa, och jag kom på mig själv med att tänka vid ett flertal tillfällen, "är han verkligen så här ung?". 

vid tillfällen som dessa blir jag fullkomligt överlycklig att ha valt läraryrket, för det är såna här fantastiska människor jag kommer få möta och jobba med under mitt liv. och jag blir samtidigt fullkomligt förtvivlad över de naiva människor som påstår att sverige är ett integrerat land. det motbevisas dagligen nämligen. en ren tragedi.

men jag väljer att lägga de otrevliga tankarna bakom mig istället och ta fram de ljusa som den här dagen har inbringat, och välkomnar helgen med öppen famn!